Verklighetspredikan.
Oj vad segt det har varit här i bloggen den senaste veckan. Jag tror att det beror på att jag åkte bort mellan torsdag och lördag, för att bo hos Karin och Maria i Helsingborg, och det hände för mycket för att jag skulle orka blogga om allt när jag kom tillbaka hem så därför sköt jag upp det i några dagar. Men det är ju egentligen bara dumt för då hinner det ju hända ännu mer som man inte orkar blogga om, man undviker bloggen mer och till slut har man inte bloggat på en evighet och har förlorat alla (fem, i mitt fall, wohoo!) läsare. Nu tänker jag dock stryka ett streck över det dära och helt enkelt skita i att blogga om allt som hänt i veckan fram tills idag, det finns nämligen något som är mycket viktigare att ta upp.
På senare tid har jag funderat en hel del över uttrycket "man vet inte vad man har förrän man har förlorat det". Så är det ju verkligen! Vad man än förlorar så inser man inte hur mycket den grejen eller den personen betydde för en förrän i efterhand. Det kan vara allt ifrån ett paraply man glömt på bussen till en människa som man förlorat på det ena eller det andra sättet. Och det är ju så jäkla dumt att man inser något så viktigt i efterhand, eller hur?!
Under de senaste åren så har jag förlorat personer och familjemedlemmar som stått mig någorlunda nära och som jag aldrig, aldrig mer kommer att få träffa. Jag visste inte vad jag hade förrän jag hade förlorat det, och nu finns det inte en chans i världen som kan hjälpa mig att få tillbaka det som var. Det får mig att tänka på vad man faktiskt har nu. Precis här och nu när jag sitter och skriver detta så finns det personer runt omkring mig som betyder så fruktansvärt mycket för mig, dom vet kanske om det egentligen, men har jag sagt det till dom någon gång? Nej, det har jag inte. Och varför inte det? För att jag tror att dom alltid kommer att finnas där. Och det är ju inte sant! Alla försvinner, av någon anledning, så småningom. Därför måste jag, och alla ni också, verkligen försöka uppskatta vad vi har just precis nu. Det kanske är borta om en timme eller två? Ge er mamma en extra kram innan ni går och lägger er på kvällen eller säg till era vänner att ni faktiskt inte klarar er utan att få prata igenom allt som händer er med just dom.
Allt det här kommer säkert låta så himla klyschigt när ni läser det. Tycker ni det så läs igenom det en gång till och verkligen läs vad det står.
En sista fråga kvarstår dock. Nu när jag rabblat upp en lång predikan om att man ska ta vara på vad man har just nu innan det försvinner, och jag är säker på att jag inte är den första som gjort det, gör jag det själv då? Svar: Såklart jag inte gör. Men jag skulle vilja göra det! Genom att blogga om det så här så känns det som att jag skulle kunna försöka anstränga mig lite mer och jag vill att ni gör det också!
Dagens låt: Lovebug - Jonas Brothers
På senare tid har jag funderat en hel del över uttrycket "man vet inte vad man har förrän man har förlorat det". Så är det ju verkligen! Vad man än förlorar så inser man inte hur mycket den grejen eller den personen betydde för en förrän i efterhand. Det kan vara allt ifrån ett paraply man glömt på bussen till en människa som man förlorat på det ena eller det andra sättet. Och det är ju så jäkla dumt att man inser något så viktigt i efterhand, eller hur?!
Under de senaste åren så har jag förlorat personer och familjemedlemmar som stått mig någorlunda nära och som jag aldrig, aldrig mer kommer att få träffa. Jag visste inte vad jag hade förrän jag hade förlorat det, och nu finns det inte en chans i världen som kan hjälpa mig att få tillbaka det som var. Det får mig att tänka på vad man faktiskt har nu. Precis här och nu när jag sitter och skriver detta så finns det personer runt omkring mig som betyder så fruktansvärt mycket för mig, dom vet kanske om det egentligen, men har jag sagt det till dom någon gång? Nej, det har jag inte. Och varför inte det? För att jag tror att dom alltid kommer att finnas där. Och det är ju inte sant! Alla försvinner, av någon anledning, så småningom. Därför måste jag, och alla ni också, verkligen försöka uppskatta vad vi har just precis nu. Det kanske är borta om en timme eller två? Ge er mamma en extra kram innan ni går och lägger er på kvällen eller säg till era vänner att ni faktiskt inte klarar er utan att få prata igenom allt som händer er med just dom.
Allt det här kommer säkert låta så himla klyschigt när ni läser det. Tycker ni det så läs igenom det en gång till och verkligen läs vad det står.
En sista fråga kvarstår dock. Nu när jag rabblat upp en lång predikan om att man ska ta vara på vad man har just nu innan det försvinner, och jag är säker på att jag inte är den första som gjort det, gör jag det själv då? Svar: Såklart jag inte gör. Men jag skulle vilja göra det! Genom att blogga om det så här så känns det som att jag skulle kunna försöka anstränga mig lite mer och jag vill att ni gör det också!
Dagens låt: Lovebug - Jonas Brothers
Åsikter?
Trackback
