Malin

Helgen är snart slut, IGEN! De går alldeles för fort. Jag som lever för helgerna... Lets face it, jag vill nog inte jobba med barn i framtiden. Det funkar några timmar om dagen men oftast blir jag trött på det hela. Det är verkligen tur att jag har Josefine och fredagkvällar, lördagar och söndagar! Annars hade jag nog varit hemma i Sverige för längesen.

Fredag:
Kvällen började mindre bra... Vi åkte till barfly. Den enda, och jag menar verkligen ENDA, anledningen till att vi åkte dit var för att vi skulle se Those Dancing Days. När vi kommer dit är det lite kö och vi är båda hemskt kissnödiga men vi har inget val utan ställer oss i kö. När vi väl kommer fram till dörren säger en i personalen att det är slutsålt på ovanvåningen (det finns två våningar och på andra våningen spelar banden) men att man kunde betala 5 pund för att vara på nedanvåningen. Eftersom vi var så hemskt kissnödiga så betalade vi dem 5 punden, gick på toa och satt sen och försökte ha lite roligt. Det var INTE kul. Kass musik (som alltid på barfly) och typ tio andra personer i lokalen (alla andra var där uppe). Så vi bestämde oss för att gå till KoKo och club NME, där det åtminstone finns chans till bra musik och mycket folk en fredagkväll, eftersom kvällen fortfarande var ung. Vi gick dem tre milen till KoKo, ställde oss i kö där vi träffade två killar som var lite roliga. Den ena hade lockigt hår och han dök upp lite överallt inne på KoKo sen utan att säga något, haha. Den andra sa till Josefine att han gillade hennes ansikte och hennes hår, men inte tillsammans. Vad är det för grej att säga? Fast vi skrattade bara åt det.
Väl inne på KoKo så kom vi precis när första bandet spelade, har ingen aning om vilka det var och dem var inte så bra heller. Det andra bandet för kvällen var One Night Only som jag hade hört lite på radio men inte tyckt var så där superbra. Men ojojoj, så grymma dem var live! Och alla var verkligen där för att se dem! Jag kände inte igen några låtar förutom Just For Tonight, som spelats på radio, men ändå... Jag och Josefine var helt lyriska efteråt, vi blev kära i sångaren och allt... Efter att ONO gått av så spelade dem så himla grym musik också! Vi dansade som galningar och det var bara fantastiskt kul! Har nog aldrig varit så bra musik på club NME som i fredags!
Och det var så mycket killar överallt också. Det var ett gäng som var utklädda till tanter, haha! Dem var så söta. Peruker, klänningar, läppstift och en hade t o m en sån här regnkapuschong, eller vad det heter, som vissa tanter har över håret.
Vi stannade ovanligt länge och sen gick vi och tog våran traditionella subway (BLT för mig och veggie patty för Josefine). Sen blev det första bästa buss till Trafalgar square och sen nattbussen hem till Motspur. Kom i säng runt halv sex, och då var jag helt slut!

Lördag:
Vaknade runt nio av att familjen förde liv, som vanligt. Jag tog fram öronpropparna och somnade om. Vaknade runt halv tolv igen, tror jag. Låg i sängen ett tag och kollade på Vänner och lite annat på tv. Sen var det bara att gå upp, duscha och göra sig iordning för att gå ut igen. Jag vilade lite på eftermiddagen så jag lyckades skaffa mig lite mer energi men jag kan inte påstå att jag var särskilt laddad när jag lämnade huset runt halv sex för att åka till Brixton.
När jag kom till tågstationen så var det kö till biljettautomaten och ett tåg var på väg in så jag bestämde mig för att inte trycka biljett, jag har ju ändå mitt oyster. Någonstans i bakhuvudet så vet jag att det inte gäller från Motspur park men jag tänkte att det nog går bra i allafall. Det gjorde det inte. När jag kom till Vauxhall, där jag skulle byta till tunnelbanan, så funkade det inte att gå igenom biljettspärren så jag fick gå och prata med vakten. Några minuter senare gick jag därifrån 20 pund fattigare... Typiskt. Han var i alla fall trevlig och det var jag med, var ingen idé att vara otrevlig. Han frågade vart jag skulle och när jag svarade Brixton så tittade han lite misstänksamt på mig och sen sa han "Aha, din pojkvän bor där." Haha. Till saken hör också att Brixton inte är direkt världens mysigaste och säkraste del av London. Har aldrig varit där innan men det märktes när jag kom dit... Det var inte förfallet eller så men jag har ju varit i piffigare stadsdelar.
När jag kom dit var det hur mycket folk som helst överallt och alla såg typ likadana ut: alla hade jättefärgglada kläder, massa svart runt ögonen och killarna plattat hår; precis som det ska vara om man lyssnar på Paramore, alltså. Eller något. Jag följde strömmen till Carling Academy och insåg att det var grym kö och jag skojar inte när jag säger att den gick runt HELA kvarteret. Så drygt att stå där ensam och vänta... Hamnade bakom ett gäng riktiga fjortisar som jag inte direkt ville bekanta mig med heller. När dörrarna väl öppnats så tog det dock inte alltför långt tid att komma in. När vi väl hade kommit runt hela kvarteret och började närma oss själva ingången (som vi gått förbi innan) så såg man att kön blivit ännu längre. Sjukt, säger jag bara.
Hahaha, det gick runt flera killar och sålde "glowsticks" medan man köade och det var en del som köpte också. När vi kommit runt det sista hörnet gick det runt en vakt och samlade in alla för man fick inte ta med dem in "av säkerhetsskäl". Snacka om surt för dem som köpt, men kul för mig!
När jag väl kommit in så ställde jag mig en bit bak, kände inte riktigt för att trängas längst fram med alla hardcore fans. Så jag köpte en öl (ja, ni läste rätt! Det var jätteäckligt, jag ska aldrig mer köpa öl. Fattar inte varför jag gör det, jag vet ju att jag inte tycker om det.) och försökte se lite cool ut.
Ett band spelade när jag kom in men jag har ingen aning om vilka det var. Jag trodde det bara skulle vara ett supportband med tanke på att både Paramore och New Found Glory skulle spela men jag misstog mig. Det första bandet var typ support till supporten, eller något. Scenen såg helt belamrad ut när band nummer ett spelade, stod tre trumset där (två var visserligen övertäckta) och miljoner förstärkare.
I alla fall, efter dem så var det Kids In Glass Houses som jag inte heller vet så mycket om. Sångaren såg indie ut men dem lät inte indie, var helt okej. Sen skulle scenen riggas om, för andra gången, för NFG. Nu blev det helt plötsligt lite mera show över det hela och dem satte upp skyltar och grejer.
Jag är inget jättestort fan av NFG men jag kan en del låtar och det var coolt att se dem. Har nog aldrig sett en bild på dem i hela mitt liv, men sångaren hade vissa drag som gjorde honom lik Quentin Tarantino, haha. Naturligtivs startade en del puckon mosh pits och kastade drinkar hit och dit och hade sig. Efter New Found Glory så var det många som gick längre bak för att gå till baren och annat och en del knuffade sig fram ganska våldsamt. Det resulterade i en, i stort sett, krossad stortå och lite senare blev även resten av tårna mer eller mindre mosade. Underbart.
Scenen riggades om för tredje gången och sen var det äntligen dags för Paramore! Dem var bra, lite för mycket ljus på Hayley dock. Killarna är ju också en del av bandet! Det blev så himla tydligt i mellansnacken; det fanns alltid en strålkastare riktad mot henne medan dem andra var i mörker. Inte ens den ena gitarristen (jag kan aldrig hålla reda på vem som är vem av dem...) som hade en mikrofon sa något. Men dem bjöd på en bra show och bassisten såg trevlig ut, så det var kul!
Jag lämnade lokalen precis när sista gitarriffet ebbade ut så jag skulle slippa den värsta trängseln. Jag lyckades komma ut någorlunda fort och sen gick jag till tunnelbanan. Tog ungefär en halvtimme att komma hem. Behövde inte betala tågresan heller för spärrarna i Vauxhall var öppna och det fanns inga vakter någonstans, och det finns ju inga spärrar i Motspur. Men det tröstade inte särskilt när jag hade fått lägga ut 20 pund tidigare på kvällen. Men inget att göra åt nu. Gick och lade mig direkt när jag kom hem, var SÅ trött.

Söndag:
Vaknade nio av, gissa vad?! JO, familjen Shum! Bestämde mig för att kolla på Hollyoaks. Efter Hollyoaks blev det The Hills, Vanity Lair och sist två avsnitt av Vänner. När jag väl kom ur sängen var klockan runt tre. Jag tog ett bad och nu sitter jag här... Känner mig lagom småseg och täppt i näsan som vanligt. Och helgen är sluuut. Det är så man kan gråta. Nästa helg blir det dock inga sena kvällar och ingen utgång, har Josefine och jag bestämt. Har varit ute tre helger i rad, det börjar kännas. Har varit trött hela veckan sen förra lördagen och jag tror knappast att det blivit bättre av denna helgens eskapader. 

Nu är jag trött på att skriva. Finns inte så mycket mer att tillägga ändå, tror jag. Adios.


Dagens låt: Misery Business - Paramore