Malin

Idag har det varit officiella au pairer på vift (läs: vilse) i London med omnejd-dagen. Jag mötte upp Josefine och en annan tjej som heter Sofie på stationen i Wimbledon. Den stationen är det klart bästa plejset att träffas på när man ska iväg på utflykt, som idag. Jag köpte en en dags-biljett på stationen där, vilket är det klart enklaste sättet att betala med, särskilt om man inte vet exakt vart man ska. Den jag köpte kostade £4.60 men det fanns massor att välja på och det blev nog lite fel men sak samma, den funkade överallt utom när jag skulle gå ut från tunnelbane-delen av Waterloo-stationen (gigantiskt ställe alltså!) men då tog jag bara Oyster-kortet istället så det löste sig ändå. Men det är en annan historia.
När man åker tåg/tunnelbana i London så kan man, oftast inte i alla fall, gå till perrongerna utan en biljett eftersom det finns särskilda biljettspärrar där man stoppar in biljetten. Har man en endagsbiljett så kommer den ut igen och man får den tillbaka, har man inte det så tar maskinen biljetten. När man stoppat in biljetten och den är giltlig så öppnas spärrarna framför en och man kan gå in. På vissa ställen måste man även stoppa i biljetten när man ska ut från stationen. Det verkar vara lite olika överallt, dock. På Waterloo-stationen fanns det ingan sådana spärrar när man skulle till och från tågen, till exempel.

I alla fall... När jag, Sofie och Josefine kom till Waterloo så träffade vi en tysk tjej som jag faktiskt inte kommer ihåg vad hon hette. Hon var lite speciell också, he. Vi gick därifrån till London Eye, gick förbi Houses of Parliament vidare upp genom St James Park, Buckingham Palace och Green Park. Fram till dess så gick allt jättebra. Jag blev utsedd till kartläsare eftersom jag kände igen mig plus att jag hade en karta då också, haha. Sen gick vi till vänster när vi kommit ut genom Green Park och därefter gick det snett... Enligt bilden i Green Park så låg Piccadilly circus till vänster en bit nerför gatan. Det gjorde det inte visade det sig. Så vi gick och gick tills vi bestämde oss för att svänga höger uppför en gata som såg ganska "viktig ut med mycket trafik" och så gick och gick och gick vi... Till slut tröttnade vi och stannade för att läsa på kartan ordentlig och då insåg vi att om vi fortsatte att gå och gå och gå så skulle vi så småningom komma till Oxford street. Oxford street är fullt av affärer, och eftersom det var lördag, även människor... Snacka om att kunna få panik, man kunde knappt andas. Men så mycket affärer det fanns! Och vi gick säker bara halva gatan ner, om ens det, för sen pallade vi inte mer... Sofie var tvungen att åka hem vid tre-halv fyra igen för att hinna hem i tid, hon skulle vara barnvakt, men vi andra gick omkring i alla affärerna. Josefine och jag förundrades över hur mycket skräp det faktiskt finns i alla turistaffärerna. Det värsta var nog alla underkläder...
Vi gick till McDonalds en sväng också och köpte mat med oss för det var så himla mycket folk därinne, man blev helt nervös ju. Sen skulle vi försöka korsa gatan och komma över till andra sidan där det fanns lite bänkar och gräsmattor. Tjena, det fanns ju inget övergångsställe och det kom trafik hela tiden. Vi kom till slut på att man kunde gå under gatan i en liten tunnel... När vi skulle tillbaka så passade jag på att kasta skräp i en av papperskorgarna innan vi gick ner under jorden igen och då sa Josefine något om att papperskorgarna inte är så bra i England eftersom de är så öppna. "Man kan bara ta upp skräpet och slänga omkring om man vill". Vem vill det liksom?! Dagens citat, oh yes. Jag kunde inte sluta skratta...

När vi tröttnat på Oxford street så skulle vi ta tunnelbanan till Waterloo. Först fick vi åka en station från Marble Arch till Bond street där vi fick byta till ett annat tunnelbanetåg som skulle ta oss till Waterloo. Ojoj vad det var packat med folk på det tåget... Man kunde knappt andas. Som tur var så behövde vi inte åka alltför många stationer.
Sedan blev det lite lätt förvirring hur vi skulle hitta till "rätt" del av Waterloo stationen men det gick till slut det också. Josefine och jag hoppade på ett tåg mot WImbledon och den tyska tjejen på ett annat. Tror inte vi lär träffa henne igen, hon passade inte riktigt ihop i vår lilla grupp. Det låter väldigt taskigt men vi hade inte samma personlighet riktigt, samma intressen och så vidare och man kan ju inte tvinga fram något om det liksom inte finns något att ta av... Om ni förstår.
Jag och Josefine var nog lagom trötta på vägen hem för vi missade Wimbledon stationen, jag är helt säker på att det var för att vi snackade så mycket! Vi var övertygade om att tåget inte stannat i Wimbledon men det var nog för att vi var upptagna med annat just då, haha. Vi hamnade i New Malden istället, vilket nog är närmare hem till mig men inte till Josefine så vi åkte tillbaka igen till Wimbledon. Sen skildes vi åt och tog jag bussen hem och Josefine tåget.

Och nu är jag kalastrött... Och jag menar riktigt kalastrött. Och klockan är tio på kvällen. Jag ska sova snart, och läsa lite Twilight om jag orkar.
Det finns tusen mer saker som jag vill berätta om men just nu så orkar jag bara inte. Ni får ursäkta mig.